När man inte kommer längre, vill man inte längre

Att det är onsdag eftermiddag spelar ingen roll, vi är redan inne på första glaset vin. Vi firar gårdagens seminarie, och vi har hela eftermiddagen vart på ett event. Ingen bryr sig direkt om klockan, bussarna går någon timme efter midnatt ändå. Vi diskuterar om det är värt att sticka till gymmet någon timme senare. Jag har inte ens fixat gymkort än. Lever lite på gamla meriter fortfarande. 
 
"Men hur tränar du då Simone?"
"Eh, jag brukade träna minst 3 timmar varje dag innan, men jag vet inte längre". 
 
Jag saknar ridningen något otroligt, trots att mitt sociala liv har utökats likt en exponentialfunktion. Jag saknar inte dirket att rida varje dag, men jag saknar Latte och Alaska. Hjärtat blev fullt varje gång jag gick in i stallet och hörde deras gnäggande stämmor. Men att träna, jobba mot mål, lägga ner min själ i en elitsatsning, saknar jag inte. 
 
Jag är inte på något sätt ledsen att jag pausade. Jag tror vi alla som håller på med hästar har svårt att erkänna för oss själva att livet utan hästar är skönt. Att jag inte längre rider varje dag tar aldrig ifrån mig den kunskapen jag fått. Man kan börja igen. 
 
En kompis mamma tyckte beslutet var klokt. "Du har ändå redan gjort exakt allt". Och det ligger en sanning i det. Även om det skär i hjärtat när man bläddrar blad och ser "Lag-SM" stå inskrivet, på sidorna där inget var bestämt förutom just tävlingsplaneringen, så hade vi toppat målen.
 
Jag kommer aldrig rida högre än MsvB i dressyr, inte heller hoppa högre än 125cm felfritt, jag och Latte når inte 3* fälttävlan ihop. Skulle jag då börja om? Med en ny häst, göra samma resa, för att kanske nå lite längre? När ekvationen inkomst - utgifter föll på plats så insåg jag att den resan skulle inte gå ihop sig ekonomiskt heller. En naturlig paus helt enkelt. Latte ska få föl istället, dock vill jag inte ha ett föl själv, då det känns för osäkert att garantera hur mitt liv ser ut om 5 år. Jag vet ingenting. 
 
Och här är jag, på tomma blad, på en bar med nya människor. Svarar glatt "Letar bästa gymmet" och blundar en sekund. Påväg att skapa min nya framtid, som kommer inkludera fler samtal över flaskor av vin, och för stunden trivs jag bra här. 

Första tiden

Man lär sig allt. Typ hur man inte bränner popcorn på en ny spis, hur man hittar mellan våningarna på universitetet, hur man tar sig överallt. 
 
Första veckan på universitetet avklarat. Nollningen är över. Min telefon skär mig i handen varje gång jag skriver på den sönderspruckna skärmen. Jag letar febrilt i jakten på nya svarta jeans eftersom mina gamla skrapades sönder på asfalten på en av Malmös gator en sen natt. Jag har redan tvättat klänningen jag hade på mig natten när jag spydde efter alldeles för många shots. Man ska lära sig allt längs vägen. Jag lyckades även med att sova 14 timmar i sträck efter nollningens avslut, trött var bara förnamnet. 
 
Men efter livets vecka under nollningen vet jag vem jag ska ringa när jag inte hittar salen vi ska vara i, jag vet vem jag kan prata telefon med mitt i natten när jag ska hem ensam, likaså är det bekanta ansikten och ännu fler nya vänner. Jag är helt enkelt inte lika lost längre, det är precis som hemma. Förutom att folk älskar att kramas. Man går aldrig hem utan en kram, jag som alltid annars håller folk på minst en armlängds avstånd håller på att ändras, jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. 
 
Det är nära till Martin, vi möttes upp på en lunchdejt i två timmar idag. Vi käkade sushi brevid kanalen innan vi åkte hem på varsitt håll igen. Det är skönt att vara nära, enklare, lättare och det gör mig oändligt lycklig att träffa honom minst en gång i veckan. 
 
Skolan flyter på. Plugget är inte lika tungt som förutspått, men jag väntar på att allt ska slå till. Snart så. Det fungerar. Jag trivs som fisken i vattnet.
 

Man landar, man andas

Dag 3, allt börjar falla sig på plats. Inga möbler som ligger i förpackningar längre, inga glas som står i flyttkartonger och badrummet är inte fyllt av plastkassar för att schampoflaskorna inte ska läcka ut under färden. Det har varit en del att stå i och ensamheten har inte ens kommit och tryckt på. Det har inte varit det minsta jobbigt att vara helt ensam i en ny stad, där man inte känner någon. Det har faktiskt bara varit skönt att smälta in i bakgrunden.
 
Idag var första dagen på universitetet. Att cykla 20 minuter är ingenting när man cyklar bredvid parker och fina byggnader, Malmö är ju byggt för cykel-liv, och vägarna var riktigt härliga. Idag var första dagen av tjuvkik. Det inleddes med introduktion i hur det är att plugga på universitetet. Att gå in i en halvfylld föreläsningssal helt ensam hade skrämt livet ur mig om jag inte fått höra "Simone, alla känner likadant, hitta ett vänligt ansikte och en ledig stol brevid, ta det därifrån" av en släkting fördrygt en månad sen. Nu gick det bra. Och introduktionen var väldigt bra och givande. Därefter blev det dags för fika, och mingel kring de olika organisationer som jobbar inom Malmö Universitet. 
 
Idag har jag hämtat ut paket och även besökt närmsta lilla affären, det är ändå en kontrast mot tidigare, när man behövde köra 15-20 minuter för att komma till närmsta postombud. Nu så går jag fem minuter. Det passar mig bra. 
 
Imorgon är det dags för rundvandring i de lokaler vi kommer studera i. På fredag ska jag till Martin, och jag ska hem-hem till helgen. På måndag drar allvaret igång då vi har upprop, och på tisdag börjar äntligen insparken. Det känns overkligt, men ändå extremt bra. 
 
 
Visa fler inlägg