Första tiden

Man lär sig allt. Typ hur man inte bränner popcorn på en ny spis, hur man hittar mellan våningarna på universitetet, hur man tar sig överallt. 
 
Första veckan på universitetet avklarat. Nollningen är över. Min telefon skär mig i handen varje gång jag skriver på den sönderspruckna skärmen. Jag letar febrilt i jakten på nya svarta jeans eftersom mina gamla skrapades sönder på asfalten på en av Malmös gator en sen natt. Jag har redan tvättat klänningen jag hade på mig natten när jag spydde efter alldeles för många shots. Man ska lära sig allt längs vägen. Jag lyckades även med att sova 14 timmar i sträck efter nollningens avslut, trött var bara förnamnet. 
 
Men efter livets vecka under nollningen vet jag vem jag ska ringa när jag inte hittar salen vi ska vara i, jag vet vem jag kan prata telefon med mitt i natten när jag ska hem ensam, likaså är det bekanta ansikten och ännu fler nya vänner. Jag är helt enkelt inte lika lost längre, det är precis som hemma. Förutom att folk älskar att kramas. Man går aldrig hem utan en kram, jag som alltid annars håller folk på minst en armlängds avstånd håller på att ändras, jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. 
 
Det är nära till Martin, vi möttes upp på en lunchdejt i två timmar idag. Vi käkade sushi brevid kanalen innan vi åkte hem på varsitt håll igen. Det är skönt att vara nära, enklare, lättare och det gör mig oändligt lycklig att träffa honom minst en gång i veckan. 
 
Skolan flyter på. Plugget är inte lika tungt som förutspått, men jag väntar på att allt ska slå till. Snart så. Det fungerar. Jag trivs som fisken i vattnet.